Jag vill ha mina diagnoser, inte vara dem
Det har gått ett bra tag sedan jag skriv här. Det har gått ett tag sedan jag bloggat över huvudtaget, och jag har blivit en helt annan person sedan dess.
En tid var jag stolt över att ha Asperger och ADD, jag njöt av att vara annorlunda, men kände snart att svårigheterna var förflutet. Jag låter dem inte störa mig längre, för jag vill bli sedd utan att betraktas med svårigheterna som jag försöker vifta bort. Mina diagnoser kommer alltid vara en del av mig då jag alltid kommer ha dem, men jag vill inte vara en diagnos. 
 
Förra tisdagen steg jag in i vuxenlivet - ett liv som jag tror, eller vet, kommer klara av. Det var dagen då jag blev en 18-åring med drömmar. Drömmar som att bo i Stockholm eller Berlin, börja arbeta med djur eller ta jobbet som journalist på Nerikes Allehanda eller varför inte fotograf på samma tidning? För några år sedan hade jag samma ambitioner, men var inte redo att utnyttja dem. Nu som 18-åring känner jag mig redo att utforska livet mer än någonsin. Jag vill inte att en diagnos ska sätta stopp för drömmar att slå in.
 
Jag vill ha mina diagnoser, men jag vill inte vara dem.
Längesen
Det var längesen jag skrev här. Det har gått ett år sedan sist. Det sista jag skrev var att jag skulle åka på kollo. Jag var på samma kollo i år och kom hem i förrgår. Jag har redan bestämt att jag ska åka dit igen nästa år ;) I år var jag där för andra gången och jag räknar med en tredje gång. 
Det har gått så himla fort! Det kan inte ha gått två veckor! Den näst sista dagen åkte vi till Göteborg för att gå på liseberg för de som vill och universeum. Det var grymt kul!
 
Här är en av många bilder från kollot som jag har tagit med min Canon eos 1100d.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Imorgon åker jag på läger!
Imorgon åker jag på kollo/läger för ungdomar med Autismspektrumtillstånd (Asperger/Autism etc.) Det kommer att bli helkul! Jag är nervös, men ändå tillfredsställd. Jag har letat efter ett kollo för ungdomar med en autismdiagnos. Förra året var vi för sent ute och jag blev desperat. Faktiskt blev jag väldigt besviken för att alla kollon redan hade varit. Nu, ett år senare, åker jag på ett fotoläger! Habiliterningen tipsade om lägret som jag stolt tackade ja till. Det var ett fotoläger för personer med Asperger, Autism eller någon annan liknande diagnos. 14-18 år. Snacka om att bli bönhörd. Utan tvekan så fördes min blick som en magnet mot "Fotoläger för personer med Autimspektrum. 14 - 18 år." på pappret. Det var inte ens några om och men. Det passade så bra. Jag älskar ju att fotografera och vara kreativ. 
Det fascinerande är att det kommer att komma en fotograf från Sveriges Television på lägret. Jag kommer absolut att spetsa öronen noga och inte ha något annat att fokusera på. Det räcker med att jag ser någon med en kamera på stan så blir jag helt till mig. I vintras hade skolan ett julshow och jag satt längst ut. Bara en meter ifrån mig såg jag en fotograf och jag satt och fixerade mig. Om jag kunnat och vågat så hade jag gått fram till honom efter showen och pratat med honom om kameror. Men han hade säkert häcken full och jag hade inte ens vågat. Men jag hade en stor lust.
Jag har en dröm att få träffa en fotograf, umgås med fotografen, prata om kameror och fotografera med fotografen. Det har jag velat ett långt tag nu och jag hoppas att jag får chansen. Ja, jag ska ju träffa en fotograf på lägret. Men jag vill helst att vi ska vara ensamma och fotografera tillsammans. Det skulle vara grymt!
 
Måste sluta nu. Mamma och jag ska till DollarStore och handla saker som jag ska ha med till lägret. See you lator alligator!