Jag vill ha mina diagnoser, inte vara dem
Det har gått ett bra tag sedan jag skriv här. Det har gått ett tag sedan jag bloggat över huvudtaget, och jag har blivit en helt annan person sedan dess.
En tid var jag stolt över att ha Asperger och ADD, jag njöt av att vara annorlunda, men kände snart att svårigheterna var förflutet. Jag låter dem inte störa mig längre, för jag vill bli sedd utan att betraktas med svårigheterna som jag försöker vifta bort. Mina diagnoser kommer alltid vara en del av mig då jag alltid kommer ha dem, men jag vill inte vara en diagnos.
Förra tisdagen steg jag in i vuxenlivet - ett liv som jag tror, eller vet, kommer klara av. Det var dagen då jag blev en 18-åring med drömmar. Drömmar som att bo i Stockholm eller Berlin, börja arbeta med djur eller ta jobbet som journalist på Nerikes Allehanda eller varför inte fotograf på samma tidning? För några år sedan hade jag samma ambitioner, men var inte redo att utnyttja dem. Nu som 18-åring känner jag mig redo att utforska livet mer än någonsin. Jag vill inte att en diagnos ska sätta stopp för drömmar att slå in.
Jag vill ha mina diagnoser, men jag vill inte vara dem.
