Besök min fotoblogg

Visste du att jag har en fotoblogg? Där bevarar jag mina fotografier som jag har tagit med min Canon. På den här bloggen skriver jag endast om min vardag. På min fotoblogg kan du förstå vad jag bloggar om. Det finns en anledning till att det heter 'fotoblogg'. Alltså om fotografering. 
 
Klicka HÄR för att komma till min nyuppstartade fotoblogg! :)

Nostalgisk

Det är den fjärde dagen jag är hemma. Influensan har lagt sig, men hostan sitter kvar. Dessutom är jag förkyld. Febern är borta så jag ser inte ut som en eskimå längre :) Det är förfäligt jobbigt att vara sjuk! Jag hade inte lust med någonsing och jag blev galen på att sitta inomhus hela tiden. I fredags följde jag med mamma till ica. Att andas in den friska luften var efterlängtat. Det var som om en klump släpptes. 
Jag är fortfarande sjuk men inte feber. Hostan ger sig aldrig och förkyldningen irriterar mig. Igår hade jag ingen energi i kroppen. Jag kunde inte ens gå upp och ner våran trapp. Hela jag var som en svag massa. Det tog 5 minuter att gå upp för trappen. "Ett steg i taget. Nästa steg. Nästa. Bara några steg kvar." 
 
Egentligen är jag helt okoncentrerad på det här inlägget. Kollar på 'Brandy och Herr Morris' på Disney Channel. Väcker minnen från när jag var yngre. Känns som 5000 år sedan. Det var mitt favoritprogram som 9 åring. Bara ett av de många program som fortfarande är mina favoriter. Som till exempel Trazan och Banarne. Vem kommer inte ihåg dem? Och Teletubbies som jag kollade på kl. 5 varje morgon ;) Mamma och pappa fick snällt stiga upp då. 
Finns många fler som jag inte kan komma på just nu. *NOSTALGI-TIME*
 

Att hitta mod

Att spela teater är något som jag drömmer om. Jag drömmer om att stå på scen. Men jag har inte hittat modet än. Varje dag blundar jag och ser ett folkhav framför mig. Jag säger tyst till mig själv: "Jag vågar, jag kan och jag vill! Jag vågar stå på scen. Jag kan!" Jag blundar och försöker övertala mig själv att det inte är farligt alls. Jag vill stå på scen och då kan jag. Innerst inne är jag redo med ett liv på och bakom scenen. 
På tisdags förmiddag var jag och min SO-lärare till Örebro för att kolla på en teater om mod och rädslor. Jag fick lära mig mycket och fick en massa inspiration. Tänk inte så mycket. Bara gör det! Tuta och kör! 
Jag kom att tänka på dem orden hela tiden efteråt. Varför är jag så rädd? Vill jag så kan jag. Det typiska med mig är att jag tänker så jävla mycket. 
 
Robert Gustafsson är min förebild. Efter att ha läst hans självbiografi har jag fått en inblick i hur teatervärlden verkligen ser ut. Han har aldrig varit rädd. Han har bara kört igång. Och Natascha Kampusch som vågar saker trots det hon gått igenom. 
Jag har varit med i 2 teaterpjäser i skolan. Men jag var alldeles för oerfaren. Jag tänkte inte som jag gjorde idag då jag hade (har) de svårigheterna som jag har. Jag har aldrig vågat ta för mig, men nu när min gärna har blivit "färdigbildad" så vågar jag ta för mig mer. Idag är jag inte lika tillbakadragen som jag var förr. Jag vågar be om hjälp i skolan och säga hej till gamla klasskompisar. Det är en styrka som jag har fått. 
Klarar jag allt det som jag förr trodde var omöjligt att jag skulle klara, så kommer jag att klara scenkonst. Det är en sak som är 100% säker. Tänk bara för 1-2 år sedan. Då var jag blyg, tillbakadragen och tyst. Jag kollade ner i backen hela tiden. Men idag, ca 2 år senare, klarar jag av saker. Jag är en helt annan tjej än vad jag var då. Jag har blivit annorlunda på ett bra sätt.
Jag har höga betyg i skolan bara för att jag är piggare. Jag sover bättre på nätterna och har fått en pigg hjärna. 
För två år sedan kunde jag inte ens tänka på att stå på scenen. Men idag vet jag att jag klarat det. Jag behöver bara hitta den styrkan och modet. 
 
Tänk inte så mycket. Bara kör!
 
 

Om

Min profilbild




RSS 2.0